Början och slutet

I ett fascinerande, smått meditativt, experiment möts en nutida berättelse kring det eskalerande antalet övergivna hus i Japan – med det musikaliska uttrycket från den gamla japanska teaterformen Noh. Allt levererat av en smattrande rullbandspelare.

Förutom att en vit duva cirkulerar över det gigantiska transoceaniska lyxkryssningsfartyget och råkar skita på fönstret mitt framför kaptenens näsa så verkar allt under kontroll. Flamingodans, trampolindyk, shots i baren. Ett överflöd, som på jorden.

Fäktningsklubbens hängivna ledare, Valerie, har tagit klubbens stora talang under sina vingar. Hon har svårt att acceptera när Hicham söker nya utmaningar och vill klippa banden. När är man flygfärdig, rustad och redo att göra sina egna livserfarenheter?

Sista dagen på jobbet. Nya hyresgäster i lägenheten (ja, grannarna är bra). Ägodelar nerpackade i kartonger. Ett nytt liv hägrar i London. Men känslan av hopp och längtan brottas med dova bilder och tid för tvivel - både hos Indira och hos tittaren.

Sci-fi-musikal-komedi med animationsinslag är en underskattad mix. Särskilt när de tre rollerna spelas av en och samma person, Michole Briana White, och handlingen rör sig kring kärlekskomplikationer och spelplatsen är en rymdstation.

Fönstren är förtäckta, utanför faller bomber. Det är kväll i ett krigsdrabbat land, en familj isolerad i en lägenhet försöker behålla rutiner och relationer på något slags normalnivå. Imponerande entagning – av regissör som själv har flytt från Syrien.

I en dystopisk framtid där dåtidens kulturyttringar ses som dekadenta – illegala att ens ta del av – återfinner tre nyfikna musikälskare en trasig vinylskiva med Bronski Beat och Smalltown Boy. Lyckas de återskapa musiken och anlägga en bro bakåt?