Maxade ögonblick

En minut och tjugo sekunder. Så lång är den, festivalens kortaste film. Icke desto mindre en charmig, experimentell, närproducerad, animerad karamell om en kvinna som äntrar stranden: ”I’m trying to find the best spot, that one’s not good enough”, säger hon dataröstmonotont. Ett impressionistiskt utkast med invaggande vågbrus och solstingsaktigt ommöblerade ansikten som ger mersmak.

Ett badrumsskåp med mediciner som ingen längre behöver. En framdukad tallrik vid middagsbordet som ingen kommer att äta på. En nattlampa som ingen kommer ihåg att tända. Små saker i vardagen påminner om någon som inte längre finns. En pappa försöker hantera sorgen och hitta ett sätt att berätta för sin dotter att mamman har dött. Men han finner inga ord, istället får mamman ”sova” bara lite längre.

Solen skiner och det enda ljud som hörs är myggens surr. Lars sätter sig på älgpasset med hoppet om att skjuta sitt första byte. Med termosen i högsta hugg, glömda bullar och sin fru Agneta i walkie-talkien är det en avslappnad väntan på vem som ska fylla frysen i år. Är det verkligen själva jakten som är det bästa, eller är det de där stunderna man har för sig själv med tankarna på sin käresta?

När Leif kommer hem från jobbet möts han av någonting han inte behöver. Är det kanske tystnaden? Saknaden av en lampstjälande bror? Eller papegojan som med jämna mellanrum basunerar ut ytterst olämpliga ord? Av en eller flera anledningar blir situationen ohållbar och med humor som vapen vågar denna film röra sig bort till den allra mörkaste av vrår intill ett köksbord någonstans i Norrland.

Två års pandemi har gjort att de ensamma har varit ännu mer avskilda från en social vardag. Kanske något som kan liknas med att befinna sig i en isoleringscell utan att veta för hur länge. Vad gör ensamheten med oss människor egentligen? Ett rum, en säng och en människa i en ensamhet utan valmöjligheter, dag in och dag ut, gestaltas i denna leranimation. Här svänger känslorna snabbt mellan panik och hopplöshet.

I en nära och vilsam blick får vi följa Josef. Från gården upp till lägenheten och från köket till soffan. I glimrande skådespeleri får vi se hur nyfikenhet blir till spänning när fingertoppar sakta möter ny hud. Med en nerv rakt igenom undersöker den här filmen gränser och ansvar i nåt slags ingenmansland mellan vuxenvärld och barndom och kanske lämnar den oss med fler frågor än den ger svar.

Snälla nån, ge oss fler filmer med Frida Andersson och Oliver Dagher! Charmigare huvudroller och underfundigare samspel får man leta efter. Skicka ned en 00-talsrulle av Gus van Sant, en tjeckisk hockeyfrilla från 1986 och lite Beckett-dialog i en mixer med smäktande jämtländsk natur och en dialekt att dö för – så får du den här bakfyllepromenaden. Och var fan är egentligen Bitte och Bengt?

Arbetsplatsdrama med fallande ångestnallar, i slowmotion. Som du har väntat! Ett problem ska lösas på en arbetsplats någonstans i Sverige. En företagskonsult kallas in, medarbetarna förväntas sitta i en cirkel och vräka ut sitt inre. HR och ledning är någon annanstans, inväntar kanske löst problem? Vi kommer in när medarbetarna lämnats ensamma kvar i rummet. Kopiatorns ljud illustrerar stämningen.

Ansvaret som föds i samma stund som ett barn kan kännas övermänskligt. Tonåriga Rosanna slits mellan sitt gamla liv med vänner och fest, och det nya med dottern Gloria. Efter en dag med tröstlöst skrikande och noll avlastning som många nyblivna föräldrar kan relatera till, tar Rosanna ett beslut som sätter ansvaret på prov. En stark skildring av mammarollen och dess relationer - vem finns kvar och inte?